(tryck på länken för att se kortfilmen om Kanalsimmerskan, dokumentär från 2000, 8 minuter) 

1951 simmade Sally Bauer åter över Engelska Kanalen

då hon slog rekordet för kvinnor på 14 timmar och 40 minuter. 

Här följer ett utdrag från Sally Bauers bok från 1939

Kattegatt, Ålandshav, Kanalen

ENGELSKA KANALEN

Alltsedan jag för första gången hörde talas om en simning över Engelska kanalen, har jag själv önskat få göra en. Det var speciellt genom den amerikanska simmerskan Gertrude Ederles försök år 1926 som jag fick intresse för saken. Sedan dess har min önskan att få betvinga Kanalen bara växt med varje år, och de senaste åren har jag på alla sätt och vis försökt få någon mecenat (sponsor) att bekosta simningen, några firmor eller tidningar. Förberedelserna för dylik tur är så omfattande, ledsagarbåten kostar en god slant och resor och uppehälle får man punga ut åtskilligt på, så att detta kostar en hel del som en privatperson inte själv har råd att betala.

När jag hade klarat både Kattegatt och Ålandshav trodde jag själv, att det skulle gå lättare att få hjälp till företaget. Jag tyckte, att jag åtminstone med dessa simningar hade kvalificerat mig så pass för Kanalen, att man borde anse det relativt riskfritt att bistå mig.

Men nej, det var som att köra huvudet mot en vägg.

Så en gång i början av sommaren 1939 var Idrottsbladets redaktör, Henry Eidmark nere i Skåne och kom för att intervjua mig. som vanligt tillfrågades jag om mina närmaste planer. Då var det först och främst Östersjösimningen i slutet av juli som lekte mig i hågen. Men naturligtvis kom jag också in på min gamla käpphäst: Engelska kanalen. Hur det var så fick redaktör Eidmark intresse för saken och han lovade arbeta för att få till stånd en Kanalkrossning.

Det var ingalunda någon lätt uppgift han påtog sig, det visste jag bäst, som själv hade försökt mig på det. Han grep sig emellertid fortsatte vi ut över Kanalen.

 verket an och kunde ganska snart glädja mig med bulletiner

från vår Kanalmarknad.

Först bistod oss Idrottsbladet samt firma och därmed var vi

redan halvvägs. Så småningom följde andra och äntligen var

Kanalkassan ett garanterat faktum.

Idrottsbladet, Banankompaniet och Gröna Lund i Stockholm

Var huvudgaranterna (huvudsponsorerna) och Sandrews-

koncernen, tidningen Arbetet, Malmö samt Göteborgs-Posten

hjälpte till.  Jag fick det glada budskapet per telefon och upphävde ett

veritabelt indiantjut av pur glädje. Tänk, var det verkligen sant?

Äntligen skulle jag få min högsta önskan förverkligad!

Jag skulle ändå, trots alla motigheter, få lov att simma över

Kanalen. Jag var alldeles överlycklig!

Måndagen den 14 augusti på morgonen skulle avfärden ske

med aeroplan från Malmö till London. Jag hade rest rätt

mycket på kontinenten förut, men det här skulle bli mitt

första besök i såväl England som Frankrike.

Flygmaskinen skulle avgå från Malmö kl ½ 9 på morgonen

och några minuter efteråt lyfte den stora fågeln för att föra mig

till mitt efterlängtade mål.

Efter mellanlandningen i Rotterdam och kaffepaus i Amsterdam,

där tullpersonalen för övrigt redan kände till mina Kanalplaner

och önskade mig lycka,

Jasså, så såg mitt blivande arbetsfält ut!  Det var med undran och

en viss nyfikenhet jag beskådade det så här högt uppifrån. Det

ena intrycket avlöste det andra och så helt plötsligt vände

maskinen mot jorden. Vi voro reda framme, vi höll på att landa.

Det stora flygfältet Corydon i utkanten av London var vårt mål

och stiligt var det. En mängd hypermoderna flygmaskinsjättar

Förberedde sig till avfärd eller hade nyss kommit och överallt

var det liv och rörelse.

Tullbehandlingen här var av det slaget, att det förefaller, som om

en Kamel skulle ha lättare att gå genom ett nålsöga. Allra först

måste vi på blanketter skriva vad vi hade där att göra i England.

Jag för min del skrev: ”Swim the Channel” – Simma över Kanalen.

Tullofficeren glodde stort på mig, som om han tänkte: Ånej,

försök nu bara inte! Han trodde faktiskt, att det var ett dåligt

skämt och att jag bara drev med honom. Först efter åtskilligt

argumenterande ville han tro mig. Var det verkligen så

märkvärdigt, att jag tänkte simma över Kanalen?

Ja, det var det visst, åtminstone att döma av den därpå följande

Tullvisitationen.  En tulltjänsteman genomsökte nitiskt vårt

gepäck, stod tveksam inför våra farliga kameror och måste

så i sin nöd tillkalla en högre tjänsteman. Kamerorna klarade

sig äntligen efter mycket diskuterande genom skärselden.

Så fick mannen emellertid syn på min inreselapp, läste den

och skrev något.

Naturligtvis måste jag absolut kika på den. Kan man tänka

sig så fräckt! Karlen skrev faktiskt orden ”trying” så att

där stod: skall försöka simma över Engelska kanalen.

Men de där orden måtte faktiskt ha varit utmärkande för

engelskt psyke, ty överallt i alla tidningar, som skrev om mig,

Förekom just denna ordvändning: ”skall försöka”. Och det

var nog inte så tokigt tänkt iallfall, för senare fick jag reda på

att det gjordes inalles inte mindre än 500 försök att krossa

Kanalen varav endast 15 lyckats.

Helskinnade ute ur den omfattande tullbehandlingen möttes

vi av ett batteri pressfotografer och journalister, som utsatte

mig för en veritabel skärseld. Men flygbolagets buss väntade

och så foro vi in till hjärtat av London.

Vid ett besök på svenska generalkonsulatet fingo vi tillfälle

att stifta bekantskap med herr Gösta Westin, den konsulat-

tjänsteman, vilken vällvilligt ställt sig till förfogande så

som hjälp under simningen.

Även Mr Ted Temme hade mött upp där, den man som skulle

arrangera med båtar, läkare, livräddare och officiella kontrollanter.

Mr Temme, som är en stor kraftig typ, till professionen föreståndare

för simhallen i Nottinghamn har själv simmat över Kanalen. Två

gånger har han gjort det, ena gången med start från England och

den andra gången från Frankrike. Han om någon borde väl känna

till Kanalförhållandena, tyckte vi.

Efter en konferens på konsulatet före Mr. Temme oss till en

Optiker, där tre par vattenglasögon inköptes. De äro helt av

gummi, inramade runda glas. När man har på sig sådana,

tycker jag man ser ut som en Marsmänniska med ögonen

”på stjälk”. Men bra äro de och man skulle stå sig slätt i Kanalen

utan dem. Vattnet är ju så salt, att man inte skulle härda ut utan  

dem mera än femton á tjugo minuter.

Då mr. Temme erbjöd oss att bila med honom ner till Dover, accepterade vi.

Dover var vår resas mål, det var därifrån simexpeditionen skulle utgå, fastän

starten skulle äga rum från Frankrike.

Efter 3 timmars bilresa nådde vi Dover och togo in på Grand Hotell. Det var

nära midnatt och jag gick genast till sängs, trött efter allt flackandet under

18 timmar den dagen. Redaktör Eidmark stannade däremot uppe och konfronterade

en stund med skeppare och båtsmän, som mr Temme hämtat dig.

Efter frukosten nästa dag var det jag som dök i vid Dover badstrand. Brrr! Så kallt,

inte mer än 13 á 14º. Inga goggles hade jag heller på mig och redan efter

fem minuter svedo ögonen intensivt av den kraftiga sältan i vattnet. Det var också

synnerligen generande för svalget och näsans slemhinnor.

Vattnet föreföll mig – utan överdrift – lika salt som jämförelsevis ett dricksglas

med hälften salt och hälften vatten. Ändå är jag van att simma i saltvatten

hemma och sältan uppe i Kattegatt är ju heller inte fy skam. Där är det ljuvligt

salt, här var det otäckt salt. Och det är just detta, som är så tydelsefullt vid

en Kanalsimning.

Jag började så smått få respekt för Kanalen och mera skulle jag få! Jag hade

alltid trott, att ebb och flod gingo ifrån kusten rakt ut i Kanalen, och Henry

Eidmark var av precis samma mening. Vi hade kalkylerat med min simning så,

att jag skulle starta ebbtid från franska kusten. Jag skulle då få hjälp rakt ut

av ebben, sedan skulle det vara relativt strömfritt vatten, och så inne vid

engelska kusten skulle jag få hjälp rakt ut i floden.

Jo, det skulle nog gå lätt. Men ack, vi optimister!! Det första vi fingo lära oss

Var, att ”the tide” (tidvattnet), eller för att tala med Doverfiskarens dialekt

”the toide”, gick andra vägar en de vi trodde. Ebb och flod följa nämligen

Alltid parallellt ut med kusterna, aldrig rakt ut åt mitten, det är detta, som gör

Uppgiften så oerhört svår.

Det var ju ett litet aber, men förresten, Kanalen skulle ju simmas ändå och

Jag är då sannerligen van ha det knogigt under mina långsimningar, så varför

Skulle det här vara något undantag? Värre var det med den starka sältan i

Vattnet, trodde jag.

Vi hade kommit ner till Dover på måndagsnatten och redan under tisdagen

hade Londonkorrespondenterna snokat upp oss. Jag hade aldrig kunnat ana,

att en Kanalsimning kunde väcka så oerhört uppseende i alla engelska tidningar

-          och även den övriga världspressen, efter vad jag sedermera erfarit.

Alltsedan engelsmannen kapten Matthew Webb den 24-25 augusti 1875 gjorde

den första Kanalsimningen, har ju så många försökt krossa den, att jag tyckte

folk borde haft föga intresse därför.

Men ingalunda! En journalist berättade för mig, att de stora tidningarna haft

inne en massa bilder av mig redan en vecka i förväg. Vidare var intresset för

mig så stort, därför att det var det första Kanalförsöket för året, och dessutom

ansågs det såsom verkliga sportprestationen att klara Kanalen, emedan

strömförhållandena äro så svåra.

På torsdagen företogs den första träningsturen, förut hade jag bara simmat

längs badstranden inne i den stora hamnen. Jag låter Henrik Eidmark här

berätta om simturen:

”Idag har Sally Bauer gjort sin första bekantskap med de salta böljorna

i Engelska kanalen.

Det blev en liten träningsbadning på c:a 3 engelska mil (4828m), vilket hon

Avverkade på 1 timme och 22 minuter, och jag måste säga att hon imponerade

väldeliga på den engelska expertisen.

Obree, vår skicklige lots, som varit med om Kanalsimningar sedan 1924 påstår,

att han aldrig sett en sådan snabb takt, sedan amerikanskan Ederle krossade Kanalen.”

Henrik Eidmark tog reda på allt man kände till om Kanalsimningar och så

Skriver han i Idrottsbladet:

”Sally måste simma minst 5 mil kanske också 10! – för att lyckas. Ingen hjälp av

Tidvattnet, som går längs med kusten – ej mot den. Om världens bäste simmare,

Samtidigt den uthålligaste och den starkaste, skulle försöka ta sig över Engelska

Kanalen, är hans chans att lyckas högst 1 mot 10.   

Polo-jätten Edward Temme, den ende man , som ”gjort” Kanalen i bägge riktningarna,

säger detta med allvarligaste röst och fortsätter: - Att simma över Kanalen är

ungefär det svåraste företag, som en simmare kan ge sig på näst efter att ta sig

levande nedför Niagara. Var och en som klarat ”The Channel” har haft tur, och

det är också bara 15 som har lyckats.

22 försök finns visserligen noterade i rekordlistorna, men av dessa är 7 mycket

tveksamma och i varje fall icke tillfyllestgörande kontrollerade.

Strömförhållandena i Engelska kanalen äro sjufalt värre än vi tänkt oss: det ska

fastslås, att Sally Bauers uppgift framstår mångdubbelt svårare än vi räknat med.

Hemma har vi haft en helt och hållet felaktig föreställning om tekniken vid

”the crossing”.

Det finns två slags tidvatten här, ”spring tide”(vid fullmåne), som kännetecknas

av särledes kraftiga strömmar, varvid vattnet har en fart av cirka 7 kilometer

i timmen och ”neep tide”, som är ungefär hälften så stark.

– Jag tror inte, att det finns ett mer svårforcerat vatten i hela världen än just

Kanalen, försäkrar den gamle skepparen Brockman. Det är verkligen en bragd

att simma över den, och det är förstås därför så många ger sig på det ohyggliga

företaget. De har ingen aning om, vilka strapatser som väntar dem.

Distansen från Dover till Calais är endast lite över 3 mil fågelvägen, men den

sträckan simmaren måste tillryggalägga blir avsevärt större. I allra bästa fall

5 svenska mil, beräknade Temme, och med otur med väder och vind

dubbla distansen.»

På lördagen hoppade jag i från båten strax utanför Admirality pir i Dover

med kurs på Folkstones hamn. Henry Eidmark skriver här om bla.

»”Den svenska delfinen” imponerar. Sally plöjde i vattnet i sin vanliga

fartdrivna crawl.

Fortsättning föjer……..