Svåraste vägen till Danmark är att simma.
Att simma till Danmark är en av dom svåraste simningarna i dom svenska vattnen, kan
givetvis inte jämföras med Engelska kanalen där ebb och flod är mycket påtagliga, men
att Öresund tillhör dom svåraste, har jag nu också förstått, framförallt att försöka korsa
sträckan Barsebäck – Köpenhamn, där Öresund är som bredast blir det strömmande hav och flintrännan breder ut sig norr över med nordliga strömmar ca 60 % av tiden eller sydliga strömmar från Kattegatt ca 35 % av tiden och endast 5 % är det strömfritt. Det är därför nästan omöjligt att hitta dagen för en perfekt simning.
Om Öresunds strömmar
ström uppstår, när det finns en nivåskillnad mellan olika vattenområden. För storlek och riktning av strömmen i Öresund gäller nivåskillnaden mellan Södra Kattegatt och Sydvästra Östersjön. De största nivåskillnaderna åstadkommes av speciella vindförhållanden, där i huvudsak vindriktningen har betydelse för strömmens riktning och vindstyrkan är av största betydelse på strömstyrkan. Hög- och lågtryckens läge över Västerhav och Östersjö har däremot mindre betydelse för skillnaden i vattenstånd. I allmänna termer gäller följande:
1. Generellt
Strömmen sätter norrut 60 -70 % av tiden. Till den nordgående övervikten bidrar alla vattendrag, som rinner ut i Östersjön och som ska avvattnas genom Sundet och Bälten. Men västliga och nordvästliga vindar ger i huvudsak sydgående ström cirka 30-40 % av tiden.
2. Västlig vind
Det blir högvatten längs hela Västkusten och norra Sundet, men lågvatten i södra delen av Sundet och sydvästra Östersjön. Därvid bildas det sydgående strömmar. Dock har det visat sig, att vindstyrkan måste överstiga 5 m/s för att säkra sydgående strömmar ska erhållas.
3. Nordvästlig vind
Denna vindriktning innebär högsta högvatten i södra Kattegatt och norra Öresund samt lägre vattenstånd i södra delen. Kraftiga sydgående strömmar blir följden.
Strömmar i vattnet.
4. Nordlig vind
Vinden ger ett högvatten i norra Sundet, men också ett ännu högre vatten i södra delen, eftersom vatten från hela Östersjön och Bottenhavet pressas ner till Södra delen. Följden blir nordgående Sundsström.
5. Ostlig vind
Vid denna vindriktning bildas det kraftigt lågvatten längs Västkusten och i norra Sundet., men medel- eller högvatten i södra delen. Det uppstår kraftiga nordgåendströmmar.
Flintrännan
6. Sydlig vind
Det blir lågvatten i södra Kattegatt och norra Sundet och ett visst högvatten i Sundets södra del, eftersom vattnet från de tyska och polska kusterna pressas upp mot Skånes sydkust och Sundets grunda område mellan Limhamn och Köpenhamn. Detta ger relativt kraftig nordgående ström.
7. Sydvästlig vind
Sydvästlig vind ger mindre säkra prognoser beträffande vattenstånd och strömmar. Sannolikt kan man förvänta sig mestadels nordgående ström.
8. Strömstyrka
Strömmens styrka ligger i allmänhet på mellan 0.5 och 1.0 knop och överskrider sällan 2 knop, vilket endast förekommer för vindstyrkor över hård vind. Dock har strömstyrkor omkring 5 knop uppmätts i norra Sundet och omkring 3 i södra.
Eftersom Sundets sjösand eroderas redan vid cirka 0.5 knops strömstyrka ger bottendjupet en direkt anvisning om, var strömmen flyter starkast. Men alla sanningar har sitt undantag: I området mellan Limhamn och Saltholm eroderas den hårda, flintstensarmerade kalkstensbotten mycket litet trots den kraftiga ström, som ofta förekommer. Här räcker det inte med enbart sjökortet, utan man måste ta till eventuell lokalkännedom.
En litet bättre uppfattning om strömmarna storlek och riktning kan man kanske få av strömkartorna nedan. Här finns dock inga bakströmmar markerade. Sådana förekommer speciellt norr och söder om Helsingör, i Lommabukten och i Köge bukt.
Öresunds gränser dras mellan Kullen och Gilleleje i norr, Falsterbo och Stevns i söder. Med den dragningen blir Sundet 100 kilometer långt, med en bredd på lite mer än 20 kilometer vid bägge mynningarna och 5 kilometer på det smalaste stället. Midjan kommer att sitta högt (vid Helsingör - Helsingborg), som på en empiredräkt, och det ena av de två väsentliga motstånden för vattentransport finns alltså här, i trångpasset i norr. I söder finns vidare en tröskel mellan Limhamn och Dragör, genom denna leder två "rännor", som delar sig kring Saltholm. Den östra, Flintrännan, har ett minsta djup på 7 meter söder om Malmö, den östra, Drogden, ett minsta djup på 6 till 8 meter, beroende på var man går. Djupet sjunker fortare under tio meter på danska sidan än på den svenska, man får segla ungefär tio sjömil söderut från Falsterbo för att få tio meter under kölen, medan samma djup råder redan söder om Amager och i delar av Kögebukten. Man kan också - om man ser till själva vattenmassans egenskaper - definiera en egentlig Öresundsbassäng mellan tröskeln i söder och midjan i norr. Denna bassäng rymmer ungefär 13.5 km3 vatten och har ett medeldjup på ca 15 meter. 
Fig. 1. Öresund (blå färg) och angränsande farvatten. A = Samsö Bält, B = Stora Bält, C = Smålandsfarvandet, D = Lilla Bält. De två huvudinströningsriktningarna för "vindtryckt" vatten markerade med röda/blå pilar. Drogden och Flintrännan bildar skänklarna på "Y"-et under Saltholm.
SALTHALT Tillsammans med framför allt Stora Bält utgör Öresund Östersjöns förbindelse med Västerhavet. I Stora Bält går en 22 - 25 meter djup ränna ända fram till Darsströskeln mellan Falster och tyska kusten, på tröskeln är djupet 18 meter. Genom Bälten och Sundet strömmar bräckt vatten (7-8 promille) från Östersjön norrut som en ytström och salt vatten (ytvattnet ungefär 18 promille, vattnet närmast bottnen 30 - 34 promille) från Kattegatt söderut som en bottenström. Vid den s.k. "bältfronten", men i någon mån också i Öresund, möts de två vattenmassorna och det sker en omblandning. Annars är salt och bräckt vatten separerade, och övergången markeras av ett "språngskikt", som i Öresundsbassängen ligger på 10 - 20 meters djup. På den gamla mätplatsen Falsterborev utanför Måkläppen var medelsalthalten året runt 8 promille på alla djup, vid Oskarsgrundet i Flintrännan ligger den året runt på ca 10 promille i ytan och når som högst 15 promille på 8 meters djup, och vid Svinbådan utanför Höganäs är den året om 15 promille i ytan och ca 30 promille på 17 meters djup. I Kattegatt stiger salthalten hos ytvattnet kontinuerligt så att den överstiger 20 promille norr om linjen Varberg - Grenå.
STRÖMMAR. 70 % AV SALTVATTNET GENOM STORA BÄLT Det sammantagna tvärsnittet i de tre sunden över de grunda "trösklarna" är ungefär 450.000 m2. Om man under ett dygn lät Östersjöns vatten strömma ut över denna yta med en hastighet av 1 m/s skulle Östersjöns vattenstånd minska med 7 centimeter. (Men nu strömmar vattnet ju inte alltid ut över hela denna yta). Vattenomsättningen är snabb; normalt byts allt vatten i sunden på ett par dagar. Om man ser till bottenströmmen får Östersjön 70 % av sitt saltvattenstillflöde genom Stora Bält, resten kommer genom Öresund (men det är det saltaste vattnet som kommer denna, kortare väg). På årsbasis rinner i genomsnitt 800 - 900 km3 bräckt vatten från Östersjön ut i Kattegatt, medan Östersjön norrifrån mottar ungefär halva mängden: 450 km3. Ser man till ytströmmen i Öresund, är den också nordgående 60 % av året och sydgående (varvid den alltså i ytan för ytvatten från Kattegatt) 35 % av tiden. Strömstiltje råder ungefär 4 % av tiden. Sydriktad ytström är förbunden med västliga vindriktningar; när vinden når kulingstyrka överstiger strömhastigheten i Flintrännan 2 knop, maximalt kan den vara 5 knop. Den kraftigaste nordriktade ytströmmen är förknippad med ostliga vindriktningar; när vinden når kulingstyrka ligger strömhastigheten i Flintrännan mellan 1.5 och 2 knop. Jordrotationen vrider ytströmmen svagt åt öster, därför är salthalten högre på danska än på svenska sidan i Sundets norra del.
Fig. 2. Genomsnittliga salthalter (i promille) från Öresunds norra inlopp till mynningen i söder. Det salta vattnet från Kattegatt är i normala fall hejdat framför tröskeln mellan Limhamn och Dragör.
TIDVATTEN: Tidvattnet är obetydligt i söder, normalt märker man bara nån centimeters förändring, vid springflod kan den uppgå till 2 - 3 decimeter. De stora vattenståndsförändringarna åstadkoms i stället av lufttrycket eller vinden eller dessa två i förening. Det vatten som då höjer vattenståndet i Öresund - ofta till uppemot 1 meter och i sällsynta fall 1.5 meter över normalvattenstånd - kan därvid komma såväl från sydost (Östersjön) som från norr (Kattegatt). Effekten är för övrigt märkbar i hela södra Östersjön.
ÖVERSVÄMNINGEN FRÅN ÖSTER Också i det fallet är ett eller flera lågtryck "syndaren": det har blåst från väster så ihållande och så starkt att stora mängder vatten pressats upp i Bottenhavet och in i Finska viken. Så, på någon punkt i väderutvecklingen, bryter ett lågtryck igenom och vinden kommer ner på dess baksida, i värsta fall blir det en nordostlig eller nordnordostlig vind. Transporten in via Kattegatt blir då inte så farlig, men massor av vatten pressas ned mot södra Östersjön och upp i Öresund, en vattenledare som från en relativt vid mynning fort smalnar av. Motståndet mot vattenmassorna måste vara större i denna riktning, Öresund kommer nästanpå att fungera som en diod.
|
